♥Första anblicken♥
Jag satt mitt i en blomstrande äng och andades in doften av blommor och nyklippt gräs. Det kom en svag vind och gjorde att mitt svarta hår fladdrade i luften. Och det var då jag såg honom. Honom. Den honom. Han stod där och såg så fridfull ut. Och han tittade rakt på mig. Jag såg in i hans kristallgröna ögon och kände att hela jag började darra. Han tog ett steg närmare mig. Och ett till. Och ett till. Mitt hjärta började bara bulta snabbare för varje steg han tog. och efter ett tag stod han så nära att jag kunde känna hans andedräkt mot min kind. Han tittade rakt in i mina ögon och mitt hjärta kändes som en smält glass. Han drog undan en slinga av mitt mörka hår från mitt ansikte. Sen kom hans ansikte närmare, Han kom närmare, och kysste mig. Åh, det här var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.
"SHAUNEEEE!!", Cho's gälla skrik ekade i mitt huvud och avslutade min lyckliga dröm och gjorde klart för mig att den här morgonen skulle bli en mardröm istället.
"Det är första skoldagen idag! Du vill väll inte komma för sent? Nä, jag trodde väll det! På med kläderna nu och upp ur sängen så du inte kommer för sent!"
AAAARRGHHHH. Jag gnuggade mig i ögonen och tittade med suddiga ögon upp på klockan. "Men mamma, klockan är ju bara ... SHIT! Klockan är redan sju! Mamma, varför väckte du mig inte tidigare?", sa jag, medans jag drog av mig nattlinnet och sprang mot badrummet.
"Shaunee, jag har försökt väcka dig i en kvart", sa Cho. "Du får skylla dig själv om du inte köper någon väckarklocka." Jag himlade med ögonen och låste dörren in till mitt badrum. Dumma Cho, mumlade jag medans jag satte på lagom temperatur på vattnet i duschen. Jag klev in i duschen och lät den varma strålen skölja mitt långa hår och rinna ner ända till tårna. Jag stod där länge och njöt av värmen från duschen. Plötsligt kom jag på hur bråttom jag hade. Då stängde jag av den mysiga duschen och lindade en handduk runt mitt blöta hår. Sen tog jag en handduk som jag snabbt torkade av mig på innan jag drog på mig min badrock. Jag sprang så fort jag kunde ner för trappan och lade ner två stycken brödskivor i rosten. Medans de låg och rostades sprang jag till kylen och hämtade osten.
"Varför så bråttom?", frågade Sayori. Jag gav henne en ilsken blick och fortsatte stressa ed mina mackor.
"Vadå? Jag har väll inte sagt något dumt?" sa hon och flinade retfullt. Hon tog tag i sin väska och gick med raska steg ut ur rummet, Hon smällde igen dörren hårt efter sig. Så hårt att jag blev rädd och tappade min ostmacka.
"SAAAAYYYYOOOORIIII!!", skrek jag så högt jag kunde. Lilla skitunge.
***
När jag klev på skolbussen letade jag efter Sayori - så att jag kunde sätta mig så långt ifrån henne som möjligt. hon satt näst längst bak och tittade ut genom fönstret. Jag hittade ingen plats, förutom brevid henne, så jag valde att stå upp. Under nästan hela resan tänkte jag på killen jag hade drömt om i natt. Tänk att ha en sådan kille på riktigt. Så snygg - kristallgröna lysande ögon, brunt rufsigt lent hår. Och så mjuka läppar. Så mysiga att kyssa. Och hans värme när hon kysst honom, det hade varit som att stå mitt i en sprakande eld utan att det gjorde ont. Okej, sluta nu tänka på honom Shaunee, tänkte hon. Han finns inte ens på riktigt. Bussen tvärbromsade framför skolan. Jag tog tag i min väska och sprang ut så att jag skulle komma före Sayori och inte stöta på henne. jag sprang så fort jag kunde, men när jag var framme vid ingången till skolan upptäckte jag att hon inte ens kommit ut ur bussen. Flåsande sprang jag upp för trappan också, vem vet? Hon kanske började springa nu och kommer ifatt mig. När jag sprang sprang jag in i en kille. Snygg.
"Tjena tjejen. Jag heter David.", sa han.
"Hej, du, jag har ganska bråttom, jag måste..."
"Nej, stanna ett tag till så kan vi lära käna varandra. Jag skulle gärna lära känna dig", sa han och smekte min kind.
"o-okej", sa jag och började känna mig nervös. I Japan fanns det inga såna snygga killar. Han lutade sig närmare. Jag backade undan.
"Hmm ... jo du, jag har verkligen bråttom. det var kul att träffa dig.", sa jag och började springa mot klassrummet igen.
"Hey", sa han. "Vad heter du?" Jag vände mig om igen.
"Shaunee.", sa jag.
"Okej, vill du gå ut med mig i dag ... Shaunee?"
"Öh ... okej.",
"Då ses vi klockan åtta och äter middag på Jupiter. Ok?
"Öhm ... okej. Vi ses", sa jag och sprang ännu en gång mot klassrummet. Vilken snygging, tänkte jag. Tur att jag sprang innan jag dog av blyghet. Han var så snygg. Jag kunde inte ha stannat en sekund till.
***
När jag var framme vid klassrummet hängde jag av mig min jeansjacka och tog av mina Ugs. Jag ställde mig framför dörren in till klassrummet. Jag tog några djupa andetag och lade handen på dörrhandtaget. När jag öppnade dörren vändes alla blickar mot mig. Tjejen längst fram inspekterade mig uppifrån och sedan skakade hon på huvudet. Hon var blond och hade lockigt hår med ett diadem i. Hon hade också extremt mycket smycken på sig. Till och med fler än jag. Hon viskade något till sin kompis och såg allvarlig ut. Då kom läraren fram till mig.
"Hej ... Sayori? Är det du?", sa hon.
"Nej Shaunee heter jag, alltså, min tvillingsyster heter Sayori. Hon är sjukt lik mig. Jag är bara en liten bit snyggare än hon.", sa jag. Brunetten som den blonda tjejen viskat till viskade tillbaka. "Absolut", hörde jag att hon viskade.
"Okej, välkommen Shaunee, jag är din klassföreståndare, Afrodite. Kom till mig om du undrar något", sa hon.
Hon gick fram till bänkarna som stod närmast och pekade på en bänk.
"Du kan sitta här, Shaunee Brevid Miranda.", sa hon. Brevid "Blondie" den viskiga tjejen. Toppen. Jag gick ändå motvilligt till den tomma bänken och satte mig. Blondie/Miranda tittade på mig. Jag tittade bort.
"Du, alltså, kom inte in i den här klassen och tro att du är någonting. För så är det inte. Det är jag som bestämmer i den här klassen. Ok? Säg inte emot, för så är det", viskade hon med argsint ton.
"Ok", var det enda jag fick fram. Just då kom Sayori in i klassrummet. Hon satte sig brevid någon kille bakom mig. Han hade brunt tjockt hår och var ca 20 centimeter längre än henne. Han var inte så ful, som hennes förra pojkvän, Saeko. Resten av lektionen hörde jag dem viska om allt möjligt.
När det ringde ut till rast smällde jag igen bänklocket och sprang ut så fort mina ben kunde bära mig. Jag ville INTE vara kvar med Miranda. Jag sprang så fort mina ben kunde bära mig tills jag hörde en välbekant röst bakom mig.
"Hallå, Shau. Vart ska du? Vänta på mig." Davids röst fick mitt hjärta att smälta. Han var som prinsen i prinsessagorna.
Saker jag skulle göra med David:
1. Gå fram till honom.
2. Inte spåra ut.
3. Inte vara så blyg.
4. Se snygg ut.
5. Få honom att bli kär i mig.
6. Kyssa honom.
7. Lyckas inte göra bort sig på dejten med honom.
8. Inte börja dregla och prata superkonstigt.
Om jag kan klara allt det, klarar jag vad som helst.
Jag gick fram till honom med bestämda steg och log.
"Hej David", sa jag och smajlade så mycket att det kändes som att min käke skulle trilla ihop. Det var äkta, men såg troligen sjukt tillgjort ut. Han log tillbaka.
"Hej Shau" Han såg så där sött på mig som bara han kan göra. Han hade blåa glittrande ögon och blont rufsigt hår. "Varför hade du så bråttom imorse?", frågade han. Hoppsan.
"Öh ... jag skulle hämta lite saker från ... öh ... skolans bibliotek..", sa jag. Jag tror att han trodde mig. Jag tittade bakom honom och såg Sayori komma springande. Jag struntade i henne och fortsatte prata med David.
På rasten gick jag hand i hand med David. Det kunde inte bli bättre. Då såg jag Sayori springa in några meter framför oss med Mike. Han såg förvirrad ut.
"Vad gör...", sa han, men innan han hann avsluta meningen drog Sayori honom till sig och kysste honom. Båda såg lite förvirrade och spända ut. När de hade kyssts klart kom Sayori fram till mig och sa:
"Shau, Shau", okej. Jag fattar.
När jag kom hem började jag genast göra i ordning mig till dejten. Jag tog en snabb dusch och fönade håret. Sen tog jag fram plattången och plattade håret med små partier i taget. Sen drog jag på ett extra lager med mascara och drog på lite läppstift. Jag gick in till mitt rum och öppnade rummet till min garderob. Det tog ca 10 minuter för mig att komma på vilken klänning som passade till en dejt. Sen gick jag ut till hallen. Där stod Sayori.
"Vem var den där killen du kysste idag?", sa jag och flinade.
"Vem var den där killen du pratade med idag?", sa hon.
"Jag pratar med många killar", ljög jag. Jag hade gjort det i min gamla, japanska, skola, men inte i den här. Här var den enda kille - och tjej - jag hade pratat med David (Och Miranda, men hon räknas inte för hon viskade bara dumma saker till mig). Hon tittade på mig och det syntes att hon inte trodde mig.
"Vart ska du?", sa hon och sneglade på min klänning. Jag tog tag i ett par höga klackskor. Hon fortsatte: "Ska du på fest eller?", frågade hon.
"Nej, jag ska på date.", svarade jag medans jag drog på mig min klacksko.
"Men vem? Killen du pratade med eller?"
"Vem av dem?"
"Du vet vem jag menar", sa hon. "Den killen."
"Jo, det är 'den' killen, men det kan du skita i", sa jag och gjorde citattecken med fingrarna.
"Du vet att han inte är särskilt snäll?", sa hon. Vadå 'inte är särskilt snäll'? Jag hade varit med honom hela dagen, och hon hade inte pratat med honom alls.
"Har du ens pratat med honom?", frågade jag. Hon tittade osäkert ner i knät.
"Nej ... Inte direkt ..." sa hon lika osäkert som hon såg osäker ut. Jag bestämde mig för att få henne att känna sig skuldmedveten för vad hon hade sagt om David.
"Eh ... Jag vet att du bara snackar skit. Så jag låter dig göra vad du vill, jag är inte din mamma. Men jag vet att du bara är avundsjuk på att jag dejtar skolans snyggaste kille på första dagen, medans du tar den första du ser. Och förresten ... hur är det med Saeko, förresten?" sa jag och var nöjd med mig själv. Jag skrattade lite åt mig själv och ställde mig upp och drog på mig en liten svart kofta.
"Ha det så kul", sa Sayori och såg irriterad ut. Hon höll på att gå ut från hallen när jag sa:
"Vem var killen som du kyssteigentligen?", frågade jag.
"Jag berättar om du berättar", sa hon.
"Okej, han heter David. Din tur. Berätta!", sa jag. Hon tittade upp.
"Mike", svarade hon kort. Jag som ville veta mer om vem han var. men jag fick vänta med det till sen, jag behövde gå.
"Ok, hej då" sa jag och smällde igen dörren.
"Hej då", hörde jag Sayori säga inifrån.
När jag var framme vid Jupiter såg jag David stå där och vänta. Där han såg mig sken han upp och gick närmare. Han kysste mig hastigt och tog mig i handen.
"Hej Shau. Vad fin du är. Ska vi gå in?", sa han med sin vänliga röst.
"Hej! Tack, Ja, det gör vi", sa jag. Vi gick in hand i hand till resturangen. Inne på resturangen stod en kypare och visade oss till vårat bord. På bordet låg det en röd duk och det stod tända ljus och blommor. Det var så romantisk. Vi slog ossner vid bordet och kyparen gav oss menyer. Jag hade ofta svårt att välja mat på resturanger eftersom jag var knepig med mat och laktosintolerant.
"Har du bestämt dig?", frågade David efter några minuter. Jag tittade upp.
"Hmm ... ja, nästan. Tycker du jag ska ta hummer eller gravad lax?", sa jag.
"Ta det du tycker bäst om", sa han.
"Okej. Då blir det räksallad", sa jag. Han skrattade.
"Haha, okej", sa han. Kyparen kom fram till vårt bord. Vi beställde vad vi skulle och satte och sedan och pratade.
"Så ... hur var det i Japan? jag menar, är det bättre eller sämre än här?", sa han.
"Alltså ... igentligen är det ganska likt faktiskt. Jag menar, det finns ju människor på båda ställerna och affärer och resturanger och så ... fast igentligen gillar jag London mer än Tokyo", sa jag.
"Varför gör du det?", frågade han.
"För att ... du vet, du finns ju här", sa jag, och ångrade genast vad jag sagt. Hallå, vi hade ju träffats idag och knappt pratat alls. Men trots det såg han lycklig ut. han böjde sig fram och skulle (förhoppningsvis) kyssa mig, pprecis när en röst sa:
"Räksallad?", det var servitören som hade kommit med maten.
"Ja", sa jag. Han ställde ner den stora tallriken med räksalladen framför mig.
"Pizza med alla tillbehör?", sa servitören. Jag fnissade lite.
"Ja", sa David. Han ställde ner Davids tallrik och gick.
"Ehm ... pizza med alla tillbehör?", sa jag.
"Vadå? Jag är hungrig", sa han och skrattade han också. Jag tog en tugga av min sallad.
"Var pizzan med alla tillbehör god?", fnissade jag.
"Japp. Vill du smaka?", svarade han.
"Nej. Ost. Jag är alergisk. Mot ost", sa jag.
"Jaha, okej, förlåt.", sa han.
"Äsch, det gör inget."
"Bra", sa han och tog en till tugga av sin enorma pizza.
"Så ... Vad brukar du göra, på fritiden menar jag", sa jag, eftersom jag inte ville ha en pinsam tystnad.
"Jag är lagkapten för fotbollslaget i skolan. Så ... fotboll", sa han.
"Jaha, vad kul", sa jag.
"Du då?", frågade han.
"Jag brukar vara med tjejkompisar mest ...", sa jag. Jag ville inte säga att jag brukade vara med pojkvänner också, och att jag brukade festa och så ...
"Okej", sa han. "Får jag säga en sak?", frågade han.
"Jadå", svarade jag.
"Det är så att jag ä..." Han avbröts av ett tjut. Vad var det? HJÄLP! Det var brandlarmet!
"AAH!", skrek jag, av ren rädsla. Jag såg att det kom rök från köket och sprang för att kunna se vad det var. Hjälp! det brann verkligen. Kökspersonal kom utspringandes från köket i panik.
"Spring ut Shaunee! Jag kommer snart!", sa han.
"vad ska du ...?"
"SPRING!"
"Okej", sa jag och sprang ut från resturangen. Jag satt på en bänk utanför och var orolig. Efter ca 4 minuter kom en brandbil och brandmän kom utspringandes. Jag satt kvar på bänken och kollade på när dem släckte elden. Plötsligt kom David ut. Men han var gsnaka svart i hela ansiktet och hans kläder var ganska slitna.
"DAVIID!!", skrek jag av lycka. Han sprang mot mig och kramade mig.
"Shau", mumlade han.
Han slutade krama mig men höll fortfarande om mig.
"Ska jag följa dig hem?", frågade han.
"Du behöver i...", började jag.
"Det tar jag som ett ja", avbröt han mig. Han gick med mig hela vägen hem och vi pratade om allt från tånaglar till kiwi till Japan. När vi väl var hemma började jag grina inombords för att han skulle gå. Men tydligen var han tvungen att göra det.
"Hej då Shau, vi ses imorgon", sa han.
"Hej då Dave", sa jag. Yeah, jag kom på ett smeknamn.
Han kysste mig hastigt och gick.
När jag kom in i huset hängde jag av mig koftan och drog av klackskorna. Men vad var det igentligen han tänkte säga när brandlarmet gick? Kunde han inte sagt det efteråt? Åh nej, han gör mig tvungen att gå runt en hel kväll och undra. Jag gick in i vardagsrummet och satte på MTV. Sen gick jag in i köket och hämtade pop corn och läsk. När klockan var 11.03 klev Sayori in i hallen.
"Vad tittar du på?", frågade hon och tog ett popcorn.
"MTV. Men vet du vad som hände idag? Det började brinna på resturangen!", sa jag. Hon sneglade på mig.
"Haha, jättekul"
"Det är sant!"
"SHAUNEEEE!!", Cho's gälla skrik ekade i mitt huvud och avslutade min lyckliga dröm och gjorde klart för mig att den här morgonen skulle bli en mardröm istället.
"Det är första skoldagen idag! Du vill väll inte komma för sent? Nä, jag trodde väll det! På med kläderna nu och upp ur sängen så du inte kommer för sent!"
AAAARRGHHHH. Jag gnuggade mig i ögonen och tittade med suddiga ögon upp på klockan. "Men mamma, klockan är ju bara ... SHIT! Klockan är redan sju! Mamma, varför väckte du mig inte tidigare?", sa jag, medans jag drog av mig nattlinnet och sprang mot badrummet.
"Shaunee, jag har försökt väcka dig i en kvart", sa Cho. "Du får skylla dig själv om du inte köper någon väckarklocka." Jag himlade med ögonen och låste dörren in till mitt badrum. Dumma Cho, mumlade jag medans jag satte på lagom temperatur på vattnet i duschen. Jag klev in i duschen och lät den varma strålen skölja mitt långa hår och rinna ner ända till tårna. Jag stod där länge och njöt av värmen från duschen. Plötsligt kom jag på hur bråttom jag hade. Då stängde jag av den mysiga duschen och lindade en handduk runt mitt blöta hår. Sen tog jag en handduk som jag snabbt torkade av mig på innan jag drog på mig min badrock. Jag sprang så fort jag kunde ner för trappan och lade ner två stycken brödskivor i rosten. Medans de låg och rostades sprang jag till kylen och hämtade osten.
"Varför så bråttom?", frågade Sayori. Jag gav henne en ilsken blick och fortsatte stressa ed mina mackor.
"Vadå? Jag har väll inte sagt något dumt?" sa hon och flinade retfullt. Hon tog tag i sin väska och gick med raska steg ut ur rummet, Hon smällde igen dörren hårt efter sig. Så hårt att jag blev rädd och tappade min ostmacka.
"SAAAAYYYYOOOORIIII!!", skrek jag så högt jag kunde. Lilla skitunge.
***
När jag klev på skolbussen letade jag efter Sayori - så att jag kunde sätta mig så långt ifrån henne som möjligt. hon satt näst längst bak och tittade ut genom fönstret. Jag hittade ingen plats, förutom brevid henne, så jag valde att stå upp. Under nästan hela resan tänkte jag på killen jag hade drömt om i natt. Tänk att ha en sådan kille på riktigt. Så snygg - kristallgröna lysande ögon, brunt rufsigt lent hår. Och så mjuka läppar. Så mysiga att kyssa. Och hans värme när hon kysst honom, det hade varit som att stå mitt i en sprakande eld utan att det gjorde ont. Okej, sluta nu tänka på honom Shaunee, tänkte hon. Han finns inte ens på riktigt. Bussen tvärbromsade framför skolan. Jag tog tag i min väska och sprang ut så att jag skulle komma före Sayori och inte stöta på henne. jag sprang så fort jag kunde, men när jag var framme vid ingången till skolan upptäckte jag att hon inte ens kommit ut ur bussen. Flåsande sprang jag upp för trappan också, vem vet? Hon kanske började springa nu och kommer ifatt mig. När jag sprang sprang jag in i en kille. Snygg.
"Tjena tjejen. Jag heter David.", sa han.
"Hej, du, jag har ganska bråttom, jag måste..."
"Nej, stanna ett tag till så kan vi lära käna varandra. Jag skulle gärna lära känna dig", sa han och smekte min kind.
"o-okej", sa jag och började känna mig nervös. I Japan fanns det inga såna snygga killar. Han lutade sig närmare. Jag backade undan.
"Hmm ... jo du, jag har verkligen bråttom. det var kul att träffa dig.", sa jag och började springa mot klassrummet igen.
"Hey", sa han. "Vad heter du?" Jag vände mig om igen.
"Shaunee.", sa jag.
"Okej, vill du gå ut med mig i dag ... Shaunee?"
"Öh ... okej.",
"Då ses vi klockan åtta och äter middag på Jupiter. Ok?
"Öhm ... okej. Vi ses", sa jag och sprang ännu en gång mot klassrummet. Vilken snygging, tänkte jag. Tur att jag sprang innan jag dog av blyghet. Han var så snygg. Jag kunde inte ha stannat en sekund till.
***
När jag var framme vid klassrummet hängde jag av mig min jeansjacka och tog av mina Ugs. Jag ställde mig framför dörren in till klassrummet. Jag tog några djupa andetag och lade handen på dörrhandtaget. När jag öppnade dörren vändes alla blickar mot mig. Tjejen längst fram inspekterade mig uppifrån och sedan skakade hon på huvudet. Hon var blond och hade lockigt hår med ett diadem i. Hon hade också extremt mycket smycken på sig. Till och med fler än jag. Hon viskade något till sin kompis och såg allvarlig ut. Då kom läraren fram till mig.
"Hej ... Sayori? Är det du?", sa hon.
"Nej Shaunee heter jag, alltså, min tvillingsyster heter Sayori. Hon är sjukt lik mig. Jag är bara en liten bit snyggare än hon.", sa jag. Brunetten som den blonda tjejen viskat till viskade tillbaka. "Absolut", hörde jag att hon viskade.
"Okej, välkommen Shaunee, jag är din klassföreståndare, Afrodite. Kom till mig om du undrar något", sa hon.
Hon gick fram till bänkarna som stod närmast och pekade på en bänk.
"Du kan sitta här, Shaunee Brevid Miranda.", sa hon. Brevid "Blondie" den viskiga tjejen. Toppen. Jag gick ändå motvilligt till den tomma bänken och satte mig. Blondie/Miranda tittade på mig. Jag tittade bort.
"Du, alltså, kom inte in i den här klassen och tro att du är någonting. För så är det inte. Det är jag som bestämmer i den här klassen. Ok? Säg inte emot, för så är det", viskade hon med argsint ton.
"Ok", var det enda jag fick fram. Just då kom Sayori in i klassrummet. Hon satte sig brevid någon kille bakom mig. Han hade brunt tjockt hår och var ca 20 centimeter längre än henne. Han var inte så ful, som hennes förra pojkvän, Saeko. Resten av lektionen hörde jag dem viska om allt möjligt.
När det ringde ut till rast smällde jag igen bänklocket och sprang ut så fort mina ben kunde bära mig. Jag ville INTE vara kvar med Miranda. Jag sprang så fort mina ben kunde bära mig tills jag hörde en välbekant röst bakom mig.
"Hallå, Shau. Vart ska du? Vänta på mig." Davids röst fick mitt hjärta att smälta. Han var som prinsen i prinsessagorna.
Saker jag skulle göra med David:
1. Gå fram till honom.
2. Inte spåra ut.
3. Inte vara så blyg.
4. Se snygg ut.
5. Få honom att bli kär i mig.
6. Kyssa honom.
7. Lyckas inte göra bort sig på dejten med honom.
8. Inte börja dregla och prata superkonstigt.
Om jag kan klara allt det, klarar jag vad som helst.
Jag gick fram till honom med bestämda steg och log.
"Hej David", sa jag och smajlade så mycket att det kändes som att min käke skulle trilla ihop. Det var äkta, men såg troligen sjukt tillgjort ut. Han log tillbaka.
"Hej Shau" Han såg så där sött på mig som bara han kan göra. Han hade blåa glittrande ögon och blont rufsigt hår. "Varför hade du så bråttom imorse?", frågade han. Hoppsan.
"Öh ... jag skulle hämta lite saker från ... öh ... skolans bibliotek..", sa jag. Jag tror att han trodde mig. Jag tittade bakom honom och såg Sayori komma springande. Jag struntade i henne och fortsatte prata med David.
På rasten gick jag hand i hand med David. Det kunde inte bli bättre. Då såg jag Sayori springa in några meter framför oss med Mike. Han såg förvirrad ut.
"Vad gör...", sa han, men innan han hann avsluta meningen drog Sayori honom till sig och kysste honom. Båda såg lite förvirrade och spända ut. När de hade kyssts klart kom Sayori fram till mig och sa:
"Shau, Shau", okej. Jag fattar.
När jag kom hem började jag genast göra i ordning mig till dejten. Jag tog en snabb dusch och fönade håret. Sen tog jag fram plattången och plattade håret med små partier i taget. Sen drog jag på ett extra lager med mascara och drog på lite läppstift. Jag gick in till mitt rum och öppnade rummet till min garderob. Det tog ca 10 minuter för mig att komma på vilken klänning som passade till en dejt. Sen gick jag ut till hallen. Där stod Sayori.
"Vem var den där killen du kysste idag?", sa jag och flinade.
"Vem var den där killen du pratade med idag?", sa hon.
"Jag pratar med många killar", ljög jag. Jag hade gjort det i min gamla, japanska, skola, men inte i den här. Här var den enda kille - och tjej - jag hade pratat med David (Och Miranda, men hon räknas inte för hon viskade bara dumma saker till mig). Hon tittade på mig och det syntes att hon inte trodde mig.
"Vart ska du?", sa hon och sneglade på min klänning. Jag tog tag i ett par höga klackskor. Hon fortsatte: "Ska du på fest eller?", frågade hon.
"Nej, jag ska på date.", svarade jag medans jag drog på mig min klacksko.
"Men vem? Killen du pratade med eller?"
"Vem av dem?"
"Du vet vem jag menar", sa hon. "Den killen."
"Jo, det är 'den' killen, men det kan du skita i", sa jag och gjorde citattecken med fingrarna.
"Du vet att han inte är särskilt snäll?", sa hon. Vadå 'inte är särskilt snäll'? Jag hade varit med honom hela dagen, och hon hade inte pratat med honom alls.
"Har du ens pratat med honom?", frågade jag. Hon tittade osäkert ner i knät.
"Nej ... Inte direkt ..." sa hon lika osäkert som hon såg osäker ut. Jag bestämde mig för att få henne att känna sig skuldmedveten för vad hon hade sagt om David.
"Eh ... Jag vet att du bara snackar skit. Så jag låter dig göra vad du vill, jag är inte din mamma. Men jag vet att du bara är avundsjuk på att jag dejtar skolans snyggaste kille på första dagen, medans du tar den första du ser. Och förresten ... hur är det med Saeko, förresten?" sa jag och var nöjd med mig själv. Jag skrattade lite åt mig själv och ställde mig upp och drog på mig en liten svart kofta.
"Ha det så kul", sa Sayori och såg irriterad ut. Hon höll på att gå ut från hallen när jag sa:
"Vem var killen som du kyssteigentligen?", frågade jag.
"Jag berättar om du berättar", sa hon.
"Okej, han heter David. Din tur. Berätta!", sa jag. Hon tittade upp.
"Mike", svarade hon kort. Jag som ville veta mer om vem han var. men jag fick vänta med det till sen, jag behövde gå.
"Ok, hej då" sa jag och smällde igen dörren.
"Hej då", hörde jag Sayori säga inifrån.
När jag var framme vid Jupiter såg jag David stå där och vänta. Där han såg mig sken han upp och gick närmare. Han kysste mig hastigt och tog mig i handen.
"Hej Shau. Vad fin du är. Ska vi gå in?", sa han med sin vänliga röst.
"Hej! Tack, Ja, det gör vi", sa jag. Vi gick in hand i hand till resturangen. Inne på resturangen stod en kypare och visade oss till vårat bord. På bordet låg det en röd duk och det stod tända ljus och blommor. Det var så romantisk. Vi slog ossner vid bordet och kyparen gav oss menyer. Jag hade ofta svårt att välja mat på resturanger eftersom jag var knepig med mat och laktosintolerant.
"Har du bestämt dig?", frågade David efter några minuter. Jag tittade upp.
"Hmm ... ja, nästan. Tycker du jag ska ta hummer eller gravad lax?", sa jag.
"Ta det du tycker bäst om", sa han.
"Okej. Då blir det räksallad", sa jag. Han skrattade.
"Haha, okej", sa han. Kyparen kom fram till vårt bord. Vi beställde vad vi skulle och satte och sedan och pratade.
"Så ... hur var det i Japan? jag menar, är det bättre eller sämre än här?", sa han.
"Alltså ... igentligen är det ganska likt faktiskt. Jag menar, det finns ju människor på båda ställerna och affärer och resturanger och så ... fast igentligen gillar jag London mer än Tokyo", sa jag.
"Varför gör du det?", frågade han.
"För att ... du vet, du finns ju här", sa jag, och ångrade genast vad jag sagt. Hallå, vi hade ju träffats idag och knappt pratat alls. Men trots det såg han lycklig ut. han böjde sig fram och skulle (förhoppningsvis) kyssa mig, pprecis när en röst sa:
"Räksallad?", det var servitören som hade kommit med maten.
"Ja", sa jag. Han ställde ner den stora tallriken med räksalladen framför mig.
"Pizza med alla tillbehör?", sa servitören. Jag fnissade lite.
"Ja", sa David. Han ställde ner Davids tallrik och gick.
"Ehm ... pizza med alla tillbehör?", sa jag.
"Vadå? Jag är hungrig", sa han och skrattade han också. Jag tog en tugga av min sallad.
"Var pizzan med alla tillbehör god?", fnissade jag.
"Japp. Vill du smaka?", svarade han.
"Nej. Ost. Jag är alergisk. Mot ost", sa jag.
"Jaha, okej, förlåt.", sa han.
"Äsch, det gör inget."
"Bra", sa han och tog en till tugga av sin enorma pizza.
"Så ... Vad brukar du göra, på fritiden menar jag", sa jag, eftersom jag inte ville ha en pinsam tystnad.
"Jag är lagkapten för fotbollslaget i skolan. Så ... fotboll", sa han.
"Jaha, vad kul", sa jag.
"Du då?", frågade han.
"Jag brukar vara med tjejkompisar mest ...", sa jag. Jag ville inte säga att jag brukade vara med pojkvänner också, och att jag brukade festa och så ...
"Okej", sa han. "Får jag säga en sak?", frågade han.
"Jadå", svarade jag.
"Det är så att jag ä..." Han avbröts av ett tjut. Vad var det? HJÄLP! Det var brandlarmet!
"AAH!", skrek jag, av ren rädsla. Jag såg att det kom rök från köket och sprang för att kunna se vad det var. Hjälp! det brann verkligen. Kökspersonal kom utspringandes från köket i panik.
"Spring ut Shaunee! Jag kommer snart!", sa han.
"vad ska du ...?"
"SPRING!"
"Okej", sa jag och sprang ut från resturangen. Jag satt på en bänk utanför och var orolig. Efter ca 4 minuter kom en brandbil och brandmän kom utspringandes. Jag satt kvar på bänken och kollade på när dem släckte elden. Plötsligt kom David ut. Men han var gsnaka svart i hela ansiktet och hans kläder var ganska slitna.
"DAVIID!!", skrek jag av lycka. Han sprang mot mig och kramade mig.
"Shau", mumlade han.
Han slutade krama mig men höll fortfarande om mig.
"Ska jag följa dig hem?", frågade han.
"Du behöver i...", började jag.
"Det tar jag som ett ja", avbröt han mig. Han gick med mig hela vägen hem och vi pratade om allt från tånaglar till kiwi till Japan. När vi väl var hemma började jag grina inombords för att han skulle gå. Men tydligen var han tvungen att göra det.
"Hej då Shau, vi ses imorgon", sa han.
"Hej då Dave", sa jag. Yeah, jag kom på ett smeknamn.
Han kysste mig hastigt och gick.
När jag kom in i huset hängde jag av mig koftan och drog av klackskorna. Men vad var det igentligen han tänkte säga när brandlarmet gick? Kunde han inte sagt det efteråt? Åh nej, han gör mig tvungen att gå runt en hel kväll och undra. Jag gick in i vardagsrummet och satte på MTV. Sen gick jag in i köket och hämtade pop corn och läsk. När klockan var 11.03 klev Sayori in i hallen.
"Vad tittar du på?", frågade hon och tog ett popcorn.
"MTV. Men vet du vad som hände idag? Det började brinna på resturangen!", sa jag. Hon sneglade på mig.
"Haha, jättekul"
"Det är sant!"
Kommentarer
Trackback
