shauneeochsayori

Jag var klarvaken, jag hade inte kunnat somna på kvällen och nu låg jag här i sängen klockan 5.43 och stirrade på väckarklockan.
Jag hade legat i samma position i exakt 2 timmar, 27 minuter och 36 sekunder.
Jag hade vanligtvis väldigt lätt för att somna på kvällen när jag la mig. Jag, med mitt enkla liv där varje dag var likadan: vakna, skola, somna, vakna, skola, somna. Varje dag om och om igen. Men nu när jag borde känna sig jättetrött och somna innan jag ens hann säga god natt, så låg jag klar vaken. Jag hade inte sovit så mycket som en sekund.
Anledningen till detta var att jag precis hade flyttat från Japan till England och skulle börja i en ny skola idag.
Jag hade kännt sig nervös länge, men inte lika starkt som nu. Det var som en brinnande känsla av längtan fruktan och nyfikenhet. England var allt som inte Japan var, Japan var ju Japan och England var England såklart. Men det var något mer som gjorde dom så olika, men jag kunde inte sätta fingret på var det var just nu. Men jag lovade mig själv att jag skulle komma på det.

Klockan var 7.03 när Shaunee kom ner i köket. Hon såg nyvaken ut och var blöt i håret, till skillnad från jag, som var fullt påklädd och var torr ihåret, hade ätit frukost, borstat tänderna och kammat häret. Just nu var jag ifärd att packa väskan.
Jag hade gått upp 6 istället för halv sju på grund av att jag hade blivit väldigt utråkad av att göra ingenting. jag hade hasat igenom allting i längtan av att tiden skulle gå fortare, men förgäves. Den hade bara gått långsammare.
Shaunee sprang runt i köket och rostade några brödskivor.
"Varför så bråttom?" Sa jag ironiskt.
Shaunee gav mig en iskall blick.
"Jag har väll inte gjort nånting" Sa jag och flinade medan Shaunee fortsatte springa runt.
Jag ställde mig upp och tog väskan som precis blivit färdigpackad och gick ut i hallen. Jag hade valt mina kläder med omsorg, en vit tröja som gick in i midjan och gjorde så att jag såg smal ut, ett par mörkblåa, tajta jeans och sedan mina favorit smycken: en silvrig fyrklöver, vita pärlörhängen och två armband.
Jag tittade ner på mina få skor och tänkte att inget skulle vara fint nog för att kunna imponera någon. Sedan sneglade jag på Shaunee's enorma skohög. Jag tänkte snabbt, Shaunee skulle väll ändå inte se att det var ett par skor mindre i den enorma högen, men tänk om hon har bestämt sig att ta just dom skorna jag tar. Hur stor var chansen? Väldigt liten.
Så jag smög fram till skohögen och valde ett par mörkblå converse, dom skulle inte sticka ut men ändå matcha min klädsel väldigt bra. När jag satte på mig skorna kom Shaunee in i hallen så jag tog min jacka fort och smällde igen dörren efter mig när jag gick ut.
Bussen stog redan på plats så jag sprang fram i både ett försök att undvika Shaunee men också inte missa bussen första dagen. När jag kom in i bussen fanns det inte många lediga platser, men näst längst bak till vänster fanns det en helt ledig bänk. Så jag skyndade mig till bänken och gömde mina fötter bakom väskan.
Underbussfärden kollade jag ut genom fönstret för det mesta av tiden, när jag inte gjorde det rättade jag till min väska även fast mina fötter inte syndes.

När bussen stannade utanför skolan såg jag en kille med vänligt utseende som gick ensam. Hon granskade honom noggrannt, han hade tjockt brunt här och var ganska lång.  Det var inget fel på hans kläder, i själva verkat såg han ganska bra ut. Så jag skyndade min fram till honom fär att presentera mig.
"Eeh...hej, jag är ny här och känner ingen förutom min tvillingsyster som inte är särskillt rolig att vara med, asså hon är snäll men ändå inte så som mina kompisar brukar vara. Hon är liksom ding och jag är liksom dong. DU vet det är komplicerat, jag är typen som inte är liksom jätte populär men ändå inte ensam, utam normal, medans hon är jääätteee populär, du vet. Vi spelar olika spel, typ som om hon spelar monopol och jag alfapet. Aa, du förstår. Vi är inte-"Men jag hann inte längre på mitt fåniga tal än så förrän han avbröt mig.
"Okej, jag förstår, du och din syster är inte särskilt lika. Men strunta i det ett tag så kan vi lära känna varandra lite. Eeh...Jag heter Mike"Han sträckte fram handen.
"Sayori" Sa jag och skakade den.
"Vart kommer du ifrån?" Frågade han och började gå mot skolan utan att släppa min hand.
"Japan, min pappa är engelsk och lämnade min mamma när hon var gravid. Och när han dog hade vi fått huset, så vi flyttade hit" sa jag.
"Jag förstår" Han började gå lite snabbare.

När vi var framme i klassrummet hade han fortfarande inte släppt min hand, och när jag var på väg att sätta mig brevid Shaunee drog Mike ner mig brevid honom.
"Sitter inte nån här?" Frågade jag.
"Jaa, men hon kan sitta brevid din syster" ,svarade han lätt.
"Oke-ej"
"Gör du nåt ikväll?"
"Näeu, hurså?"
"Jag bara undra om du vill gå ut och äta, asså om du vill..?"
"Som en dejt?"
"Ja, visst. Okej, vi har en dejt ikväll"
"Okejj, vart ska vi äta?"
"Vi möts vid skolan klockan sju så ska jag visa dig en resturang som jag älskar"
"Det låter bra!"
Hela lektionen viskade vi om allt möjligt och lyssnade inte särskilt mycket på lektionen. Och när fröken Afrondite frågade Mike någonting om någonting, såg han bara frågande på henne och stammade fram: "J-jag ve-et i-int-te".
När lektionen var slut och alla började droppa ut ur klassrummet förökte jag spana efter Shaunee men jag kom inte särskilt långt innan jag såg honom.Det var han. Min drömkille, ingen annan än mr Rätt.
"Eh, Mike jag måste gå på toa", sa jag och sprang iväg innan Mike hann säga något, men inte mot toaletterna utan mot killen som såg ut som en dröm. Men när jag såg vem han var med stannade jag. För det var ingen annan än min tvillingsyster Shaunee.
Jag kände ett plötsligt ett sug att slå til henne, men det gjorde jag inte. Jag stog bara still och stirrade på dom. Såg nån av dom arg ut? Nej. Båda såg glada och tillfrestade ut.
Jag kunde säga något till Shaunee, men inte utan att den där killen skulle få reda på det senare. Och vad skulle jag säga?
Att  hon förstörde mitt kärleksliv? Knappast, jag vet inte ens vad han heter. Men en sak var säkert: jag kunde inte stå här länge till.

När rasten nästan var slut hade jag tänkt igenom mina möjligheter noga. Antingen gjorde jag ingenting, vilket var det jag borde göra. Eller så försökte jag vinna killens hjärta och sedan den tredje, sista och mest frestande alternativet. Nämligen att gör Shaunee avundsjuk, jag hade aldrig varit längre fram i ett förhållande än Shaunee, inte för att jag visste om Shaunee och killen hade kommit någonvart. Men det spelade ändå ingen roll, jag skulle dra med mig Mike så att vi skulle stå inte ens en meter framför dom.
Så därför tog jag tag i Mikes hand och drog honom en lite bit framför Shaunee och den där killen.
"Vad gör-", började Mike men jag kastade mig över honom och kysste honom. Synligt för Shaunee, och jag såg att hon gapade och bara stirrade på oss.
Efter vad som kändes som timmar av kyssar så sa jag: "Tjoaw Shau!" och gick därifrån.

På kvällen kände jag mig lite skuldmedveten men ändå väldigt stolt över mig själv, jag var på väg till mitt rum och när jag gick igenom hallen såg jag Shaunee stå och sätta på sig sina högklackade svart-röda skor. Hon hade på sig en röd kortkläning som skulle kunna få vilken kille som helst skulle snegla på om nån gick runt med den i en park.
Hon tittade upp och såg rakt in i mina ögon.
"Vem var den där killen du kysste idag?" Frågade hon nyfiket.
"Vem var den killen du pratade med idag?" Frågade jag lite kaxigt.
"Jag pratar med många killar"Svarade Shaunee och det märktes att det inte var sant. Hon kanske pratade med många killar i Japan, men inte här. Iallafall inte idag.
"Vart ska du?" Sa jag och sneglade på klänningen. " Ska du på fest eller?"
"En date" Svarade hon enkelt.
"Med vem? Killen du pratade med?"
"Vem av dom?"
"Du vet vem jag menar. Den killen" Sa jag och betonade ordet den, men jag visste att det skullän i  ha effekt.
"Jo, det är den killen. Men det kan du skita i"
"Du vet att han inte är särskilt snäll", sa jag och försökte låta över tygande. Det sist jag ville var att Shaunee skulle gå på dejten, vinna killlen hjärta och sedan ha honom som en hund som följer henne vart hon än går. Fast Sayori visste mycket väl att det skulle bli så. Eller var killarna var anorlunda här än Japan? Hon trodde inte det, men hon hoppades.
"Har du ens pratat med honom?"
"Eeeh....Nej inte direkt..." Jag var väldigt oskäker vad som skullle hända Jag hoppades att inte Shaunee skulle fråga ut mig om hur jag kunde veta detta(som inte var sant, han var antagligen jätte snäll) utan att någonsin ha pratat med honom.
"Eh..Jag vet att du bara snackar skit. Så jag låter dig göra vad du vill, jag är inte din mamma. Men jag vet att du bara är avundsjuk på att jag dejtar skolans snyggaste kille på första dagen, medans du tar den första du ser. Och förresten: hur är det med Saeko, förrästen?" Frågade Shaunee och skrattade.
Tjoho, exakt vad jag behövde: en påminnelse från min enda pojkvän jag någonsin haft. Skolans fulaste och elakaste kille.
Sekunderna gick och jag var ursinning, men sen kom jag på att jag kanske skulle säga något. Så jag samlade mig och sa bara:
"Ha det så kul"
Men Shaunee var kvick och såg att jag gjorde en avsats att gå.
"Vem var den där killen som du kysste egenkligen?" Frågade hon och visade inga tecken på att hon skulle gå.
"Jag berättar om du berättar"
"Okej, killen jag pratade med heter David. Berätta nu!" Svarade hon och man såg att hon var nyfiken, men inte avundsjuk. Så min plan hade inte fungerat. Toppen, jag hade bara gjort henne nyfiken. Men hon hade gett mig gett mig ett namn och jag skulle ge henne ett.
"Mike"
"Okej! Hejdå!" Sa hon och gick ut genom dörren.
"Hejdå!" Svarade jag och gick upp till mitt rum.

När klockan var halv 8 ringde min mobil.
"Hallå?" Svarade jag och var lite förvånad av att den rinde. Mamma var hemma och det var knappast Shaunee.
"Hej, det är Mike!" Sa Mike och precis när jag skulle börja prata så började han istället. " Vart är du igentligen?"
"Hemma, varför skulle jag inte vara det?" Jag kunde inte dölja min förvåning.
"Vi skulle ju mötas en halvtimme sen!"
"Va?!" Jag var nu så chockad att jag var nära en hjärtattack.
"Vi skulle ju ha en dejt"
OMG! Jag hade ju glömt dejten!
"Skit! Eh jag kommer snart!" Sa jag och la på luren.
Jag sprang genom korridoren och in i Shaunees rum. Jag spanade efter dörren till hennes gigantiska walk in closet. Sedansåg jag den. Det var dubbel dörrar, men det var ingeting jämfört med garderobens storlek. Det var över 10 kvadrat meter och kläder från golv till tak. Jag hade tänkt att bara ta en vanlig klänning, men någon sådan fanns inte. Alla klänningar var så fina att man kunde komma in på Nobel festen även fast klänningen inte var över knäna.
Jag tog en turkos kortklänning och ett par guldiga skor. Sedan tog jag lite mascara på mina redan jättelånga ögonfransar. När jag väl var ute sprang jag till första buss som gick mot skolan.
Vägen kändes mycket längre nu än i morse, som att bussen kröp fram.
Men till slut kom jag fram och när jag kom ut ur bussen och hade tänkt spana efter Mike så stog han rakt framför mig.
"Förlåt, jag hade helt glömt bort- Nej, en ursäkt räcker inte. Men snälla, snälla........."Men han lade ett finger på min mun och sa sh.
"Det är okej, verkligen. Men kom nu så äter vi, jag är vrålhungrig!"
"Tack"
"Äsh, kom igen. Nu går vi, jag vet ett ställe du kommer älska!" Sa han och drog mig med sig när han började gå.

Middagen flöt förbi och jag kände att jag och Mike skulle kunna passa bra ihop. Kanske inte som ett par, men åtminstånde som kompisar. När klockan var halv elva kollade Mike på sin klocka och utbrast:
"Oj, så mycket klockan är! Den är halv elva! Vi har vart här i nästan 3 timmar"
"Halv elva?" Frågade jag och kunde inte dölja min förvåning. Det kändes som om dom varit där i några minuter, inte 3 timmar. Dom hade ju så mycket mer att prata om. Men om klockan var halv elva var det nog dags att gå hem.
"Ja, halv elva. Jag tror vi borde gå hem nu" Man kunde inte missa besvikelsen i hans röst.
"Ja, kanske det" Svarade jag och ställde mig upp.
Han lutade sig fram för att kyssa mig, men han hade inte sett bananskalet som jag råkade stå precis bakom. Och när han tog ett litet steg fram så halkade han. Och när jag trodde att det inte kunde bli värre, så slog han huvudet i en vägg.
"Hur gick det?"
"Soya..", sa han och lät jätte förvirrad ut.
"Va?! Vill du ha soya?"
"Soya. Får jag kalla dig Soya? Jag är lite för virrig just nu för att säga Sayornaado"
"O-okej"
Han gjorde en ansats att ställa sig upp, men kollspsade igen.
"Du får nog ta tag i mig och du ska ställa dig upp", sa jag.
"Oke-e"
"Hur känns det?"Jag var väldigt orolig.
"YES!" Utbrast han.
"Yes?"
"Haha! Jag har gjort 3 strikar! Jag kommer vinna!"
"Vinna vad Mike? Mike?!" Jag kunde inte undgå att höra att jag var panikslagen.
"Jag vinner ju! Kolla på poängtävlan. Jeg leder jättestort!"
"Mike? Va? Jag förstår ingenting. Vad vinner du? Mike? Mike!"